wilmarsgard

Det finns så många sätt att säga "hej" på. Det får en att undra varför vi inte använder det oftare. Sist sa jag adjö men jag glömde förklara, jag säger gärna välkommen egentligen. Det var inte du som frågade hur länge jag skulle längta därifrån, men det var jag som frågade: Har inte allting sin årgång? Har vi inte alla våra stunder när vi luktar instängt? Varje nytt hej ger fler upplevelser, fler ansikten att fundera kring. Det blir svårt att säga att man känner sig själv om man tror att man ska förbättras. Det är lika svårt att säga att man är förändrad när man gör det igen. Men som sagt, det finns så många sätt att säga "hej" på. Jag säger gärna hej igen.

Du kan vara bläck och jag en pappersman. Det är viktigt att tänka enkelt tänker jag. För mycket information är ingen information, då skriver du inte längre, snarare färglägger du mig. Så länge ni säger hej, säger ni ja. Eftersom ni fortfarande vill ha vår uppmärksamhet, tror jag.  Glöm inte det min vän när du sträcker ut dina armar. Jag slutar inte undra hur vardagen som döljer sig bakom er ser ut, hur stunderna när ingen har något att tillföra känns, hur tryggt det kan kännas att inte ha någonstans att gå. Likadant slutar jag nog aldrig att undra vad ni alla gör som jag en gång haft dessa svaren till. Jag hänger er envist utanför och skyller på problemet för att slippa titta ut. Kanske borde vi alla gråta bort vår mänsklighet vi sminkat, innan dess kan vi inte riktigt förstå.     /Mikael Wilmarsgård

Jag minns ett vykort utan text men med många osynliga ord, jag minns dig le och mig själv som ung. Jag minns vår vän som jag träffar allt för sällan dessa dar. Jag minns er alldeles för bra. Gräset var alltid grönt den tiden och huset var det jag tittade på från tåget, jag undrade alltid vad du gör. Jag minns att jag var oskylig än, den tiden var för länge sen. Jag minns hur vi sträckte på oss och ville komma ifatt, jag minns hur tiden var en fångvaktare som försökte hålla oss i schack. Jag minns hur allting en dag försvann. Tiden släppte oss alla, vi sprang för att inte fastna med vår lott, ingen ville vara som den som inte kom. Jag vet inte riktigt vart du gick men det var bort. Jag minns dagarna jag försökte passa in, jag minns hur jag inte fastnade. Jag minns och det spelar faktist roll, vi har varit unga och idag kan vi det där med givande dialog. /Mikael Wilmarsgård

Spara det till en regnig dag, spara mig till den där dagen. Hämta mig när kanonerna smällt och du stannat av vikten. Jag står fortfarande i kylan utanför där du lever i värmen. Jag står fortfarande på en hållplats och väntar, jag väntar med ett fruset leende. När du behöver det ska jag tina sakta, jag har min ryggsäck som inte är tillräckligt tung än. Du kan försöka sudda bort mitt leende, men det e lönlöst. Du kan välja att springa från eller till. Det finns slag från mitt hjärta, som bankar in i dig, det finns slag från ditt hjärta, som slår rakt in i mig. Om stegen är tunga av livet du lär, finns det vikter på axlarna som inte behöver vara där. Jag lyfter dig, om jag kan, om jag kan, om jag kan. /Mikael Wilmarsgård

Är jag instängd? Är jag oresonlig nu?  Ångrar jag mig i morgon? Hjälp mig för jag gör det inte. Gör det åt mig för jag gör det inte. Jag behöver er.. Det säger jag mest för att det låter bäst. Egentligen är ni inte realister, ni är förnekelse.  Många ser om jag tjuvkikar, fast du ser om jag tittar bort. Jag sitter inte brevid och njuter, jag står i egna fel.   Men jag blundar, jag blundar i allt du gör.  Ni är rovdjur, rovdjur i form av får. Jag ber dig, förstör allting du gör. Du skrämmer den oförstående, så han gör han ditt jobb, bättre än någon annan sprider han dina ord. Du skrämmer, skrämmer den som vill väl men inte förstår, dem med hjärtat så stort men med hjärnan försvunnen i stunden. / Mikael Wilmarsgård

Jag ser många ord men ingen mening. Du är expert på att måla upp luftslott som du tar betalt för som riktiga slott.  Har du mestadels positivt inflytande på din omgivning eller är det tvärtom? När råttorna hoppar överbord börjar även den blinde att undra. Din frustration lämnar öppna sår, sår som drar till sig rovdjur. Jag läser bara skadorna, intresset för vinsten får stå på dina ben. Vi må vara experter på att köpa slott som slott men vill vi vara en del av dom som skapar luftslott? /Mikael Wilmarsgård

Stadens sista skratt har klingat ut efter att den matats som en boxare med vinster. Det ligger affärer längst hela gatan som jag aldrig varit i. Det finns säkert allt och lite till att hitta, men inte något som jag känner att jag behöver. Den som lever får se sa han som skämdes genom marken. Tysta ord har bättre melodi säger du och kippar efter andan som stunden håller ifrån dig. När du äntligen kan se, när det inte kräver tårar. Nu när ni äntligen kan se, hur vi behandlar alla dårar. Nu kommer även vi att se, hur lyckligt vi kan lova. /Mikael Wilmarsgård

Genom sprickorna i smärtan, står han och tittar ut. Med strimmorna från smärtan, står livet och sjunger ut. Dom har fastnat i ett läge, när dom överlever i nuet. Om dom överlever detta, har dom misslyckats helt att leva det. Vi vill klara oss till dagar, när livet tar slut. Vi vill överleva perioder, när ska vi leva ut? Hur stor var din chansning? den som inte byggde mur. Varför inte riva tanken, varför är inte dessa tankar du? Jag vill inte klara mig genom livet, jag vill klara att leva det. Jag är fegare än mina drömmar, hur feg är du? /Mikael Wilmarsgård

Det krävs ett hjärta för att hålla någon här, det kvävs när någon håller en borta från puzzelbitarna som passar in där. Vi mäts från olika världar, jag mäter dig från mina förutsättningar, dom från sina. Du är ett höghus, du har mer inombords än dom andra. Du bedövar det så bra du kan, men låt lite stanna bland oss andra. Önskar jag hörde: Du är inte värd att dö för, det är jag! Du sa aldrig: Tårarna tar aldrig slut, och jag sa aldrig: Det gör inte stunderna innan och efter heller, varför inte? undrar jag. Du har gjort allt det där, o jag ingenting känns det som med facit i hand, eller var det tvärtom? Jag frankerade ett par tårar under toner från en döv gitarr, ett par som ingen fick följa, precis som oss. /Mikael Wilmarsgård

Stunderna när vi är bekväma ihop blir färre. Tankarna tillbaka till hoppet passerar oss. Du vill äga en känsla som dör i fångenskap. Snart har den sista motvikten tagits av ditt begär. Om du ger mig lite kärlek, ger jag dig lite tillbaka. Men när du vill ge mig mer så blir det så här. Det är inte rätt, det är på något sätt det vi ber om när vi begär det vi ger. Vi kan sakna alltihop, vi kan låtsas att jag lever om du kan låtsas att det räcker. Låt oss, men inte mer, du får mig, men det ska du inte. Det är svårt att vakna i rätt ögonblick, det är svårt att somna i det här. Jag har inte tiden, inte heller platsen. Får nöja dig med lögnerna du själv har skapat, när du vaknar från dina mardrömar somnar jag från min.  /Mikael Wilmarsgård 

Ingen minns varför, fast alla fortsätter för att det alltid varit så. Jag hoppas du tänker, även om fel.  Vart fäster ni er blick när ni missar den röda tråden? Det är fult att vara först när det handlar om att tro på någonting nytt. Starkast står sist säger han som lämnade dig bakom ryggen. Nu står han sist och håller händerna knutna i vattnet som står dig över ditt huvud. Vår enda brist är att vi är ödmjuka över att vi är bättre än er. Det blir inte svårare att säga nej till en redan sårad man. Du ser inte heller skillnad på stjärnorna, så det e ingen skillnad på dig och han. Ber inte om din betygsättning, snarare din tystnad. Hans väg gick genom stängda dörrar, din väg genom rostiga. Det blir inte svårare att glömma den man som redan glömt dig, det är inte svårt att glömma ditt ansikte när du stått bortvänd från mig. /Mikael Wilmarsgård

Vi tittar ut, vi tittar omkring oss och försöker greppa våran verklighet. Efter en stund bland massorna har det passerat mängder av verkligheter, kanske ingen som våran men ett par som liknar. Vi får hjälp på vägen med tusen olika sätt att bära våra kläder på, tusen olika attityder att projektera. Vi letar efter dem som liknar oss, vi letar efter någon som vi kan greppa om, vi bygger vidare på våran egen verklighet med det vi orkar hålla innanför våra murar som vi byggt att begränsa oss. Vi begränsar världen så den inte är större än vi behöver den, vi vill ha den greppbar. Vi delar upp oss i olika stilar för att världen ska bli lite mindre, för att vi ska känna igen oss. Världen väntar utanför och chockar oss när den står ivägen, det kommer vi inte ifrån fast vi blundar med öppna ögon in i väggen för att se det vi byggt upp och inte det världen projekterar. Vi lever i en värld i vår värld och det hjälper oss att leva ut. /Mikael Wilmarsgård

Folk som inte är medvetna chockas av verkligheten när den står i ansiktet på dom. Att vi inte sluter oss i krämpor är inte idioti, det är verkligheten som blundar när den tittar på oss. Vi presterar, vi avskyr att spekulera så vi besvarar inte dina frågor. Det handlar inte om matchen, vi focuserar på uppgiften. Vi känner ingenting där imellan, det har vi växt upp med, det är ingenting vi övat på. /Mikael Wilmarsgård

Jag har hittat en lagom hög plats tillräckligt avsides för att få vara ensam. Jag bevakar ingången och vägen dit så jag inte blir lämnad. Jag är i en byggnad full av hopp, tro och drömmar. Jag ser människor som provar för hårt att växa, ni är där snart. Jag har kommit på att passivitet är tidskrävande när man saknar. Jag är ensam här bland alla som är ensamma med mig. Snart är vi alla klara och är ensamma härifrån och inte längre en i mängden här men fortfarande en i mängden som väntar på svaret från det här.  /Mikael Wilmarsgård

Har du tittat ut och saknat, har du vart ute och promenerat då hela kroppen egentligen vill springa? Har du stått i fönstret och sett något du drömmer om och nöjde dig med att titta. Har du förstått att dina vägval du lagt upp framför dig går åt samma håll. Har du intalat dig att det är fult att sakna utanför dessa väggar. Säger du att det är bara barn som har råd att drömma. Har du fått förklara att man inte ska sticka ut med sin haka. Har du gjort illa dig så pass att du fortfarande smyger? /Mikael Wilmarsgård