wilmarsgard

Ovanför dessa ögon är det kväll. 
Från en bur till en annan. 
Det sägs att man ska titta tillbaka och lära sig någonting av alla saker man förlorat. 
Om man fick göra om sina val skulle jag vart helt annat än där jag belastar min omgivning idag. 
Jag ser gamla grannar utanför ungdomsfönstret. 
Men ingen bor kvar.

På taket tittar ner känner mig fri när jag står utanför er.
På avstånd när jag kan betrakta och själv vara obetraktad bland er. 
Hade det vart jag skulle det äta upp mig. 
Jag ber dig att inte bry dig.
Det fanns en tid när dom omkring kunde bli bättre, en möjlighet som berövad ligger i ett nederlag. 
Jag har låtit mig bli döv och blind av varningsignalerna, håller mig kvar. 
Vi har mindre att överleva med tiden om man räknar, ändå blir vi räddare för varje dag. 
Du kan inte stoppa det som försegår ovanför ditt huvud men du kan peka så att andra förstår.

I min egna lilla värld har jag inte tid för er på bänken där.
Jag har svårt att se det vackra med att hålla en fågel i bur. 
Gick en mil idag, och en stund som du.
En försvårande himmel står med sitt slut som en hjälp mot allt.
Blir det lugnare än så här är det en kyrkogård.
Ofta är det över utan något riktigt slut det får man vänja sig med om man vill vara här.
Det är många transportsträckor ett liv.
Blir lätt så pass många med tiden att man knappt gjort något annat.
Vårt band i mellan är lite ärgat.
Lite av.
Snart är den tiden förädlad och förträngd, som ännu en sträcka.

Jag såg ett barn som stannat längst vägen och hjälpte något där på marken och jag frågade vart det där tar vägen.
Tycker mig minnas att det där barnet var någonting jag vart, men idag ser jag inte dom där som behöver hjälp, kanske har längden skapat en distans. 
Jag blev den jag är idag, det jag var lämnades kvar i en gammal sång som jag försöker minnas.
Försöker greppa mitt synsett att värdera min omgivning.
Undrar hur någon kan säga att man blir bättre med åren.