wilmarsgard

En ny chans kommer inte långt ifrån.
En per generation och i min blev det vi.
Oasett vart det där trädet står och vart äpplet faller,
vet jag ingen som står för min trygghet som du.
Vi får se vart jag hamnar men vi ser hur vackert du står där högt och vakar över mig.
Det behövs nya chanser och nya generationer, dom borde fråga hur du gjorde.
Allt jag kan konstatera är att jag fått alla chanser jag behöver.

Alkoholen stänger mina fönster och ljudet tystnar för en stund.
Försöker promenera bort instängdheten jag vaknade med,
men det är lättare att säga skål till någon som inte känner sig berörd.
Jag känner inte dig för att jag minns din historia.
Tror inte man lär inte känna varandra genom historier men vi frågar.
Vet du vad jag gjort med tiden sen jag sa hejdå?
Jag har uttalat en tyst skål, det saktar in nu.

Ögonlock är tunga, jag sväger av för en stund.
Det är lätt att se hur fel man står när allt man ser nya ryggar efter en stund.
Mitt säkra kort är något jag själv räknat ut som ingen lyckats prova, där jag står idag.
Vi har alla en lärosträcka där vi förstör det vi tar i, det är knappast något man bromsar sig ur.
Hur säger man med ro "jag är inte bättre än så här"?
Hur vänder man ryggen mot dom som sätter ut armarna framför dig?
Med dom orden på bordet börjar ingen räkna.
Om en stund svänger allt vidare och jag kommer försöka att inte följa med.
Jag undrar vem du tjänar.

Tiotusen vridningar som sliter mer och mer. 
Vi är inte avundsjuka men vi är rolösa, rastlösa och frustrerade.
Vi är alla trasiga även om många skrattar i skärvorna här.
Ältandet blir lätt till ett heltidsjobb med övertid, något jag
förnekar själv men ser hos andra.

Fula människor gifter sig fort, förvirrade går miste om det.
Fråga inte den som bär sina medaljer om han vill ha fler.
Någon som du och jag finns i alla generationer.
Någon som du och jag känner exakt likadant men vi hör dom inte.

 

Vi dricker vattnen från samma källa, vi kan inte vända oss om och kasta skräpet bakom oss.
Mina kläder tar åt sig av regnet som spär ut mina ord med tyngd.
Benen är inte gjorda för vägen som arbetat av mängdens vikt, men ögonen behöver ljuset.
Det är okej att le nu, viskar du.
Jag har lånat ett av dina ord, men resten är mina.
Det känns, och jag börjar med ditt, låter resten stanna i egen ägo.
Om du hittar fler kan du använda dom till en dikt.
Ikväll sitter jag med regnet och har en man som är ett paraply över mig och besvärar.

Jag stod idag och räknade andetag i ett par skor jag längtade ur,
tänkte inte på vad det var värt förs nu.
Jag förstod inte hur mycket ett andetag var värt och jag missade ett.
Insåg inte förs nu vad som hann hända på det där andertaget jag tvekade förut.
Ser ett sammband på hur jag kanske tar er förgivet, precis som det jag ofriviligt koncentrerar mig på.
Men det är inte av storleken på er, det är paniken.
Jag stod och räknade varje andetag som en fisk som ligger och lider.

Dom som stod där, står här.
Jag står i ett hörn och lever mig in det dom gör. 
Du vaknar igen, jag som precis har lagt dig.
Men jag låter det spela, matchen är sin tid och sen somnar du igen. 
Fördel att vara outbildad är oformad.
Jag som stod där, står här. 
Är unik.
Jag som stod där, står nu här och dom som stod här, står där.
Känner att jag inte riktigt har tiden att studsa mellan känslorna som slår mot mig. 
Känner att det är tid att vara där och jag kämpar i mitt hörn genom att drömma.
Ni säger att jag inte längre har tid med det här. 
Jag som bara vill vara där jag inte är.
Sen har vi dig som inte riktigt somnat bort från mig igen, jag väntar snällt som vanligt.