wilmarsgard

Vi dricker vattnen från samma källa, vi kan inte vända oss om och kasta skräpet bakom oss.
Mina kläder tar åt sig av regnet som spär ut mina ord med tyngd.
Benen är inte gjorda för vägen som arbetat av mängdens vikt, men ögonen behöver ljuset.
Det är okej att le nu, viskar du.
Jag har lånat ett av dina ord, men resten är mina.
Det känns, och jag börjar med ditt, låter resten stanna i egen ägo.
Om du hittar fler kan du använda dom till en dikt.
Ikväll sitter jag med regnet och har en man som är ett paraply över mig och besvärar.