wilmarsgard

Tänker på alla gånger jag borde sagt förlåt, ett ord som sällan lämnar och oftast förvandlas till något annat. Tänker på alla gånger jag borde skapat något av era felsteg, men jag gör oftast ingenting. 

Tänker på att hålla mig ödmjuk och jag är lite för bra på det, på ytan.
Under kokar frustrationen mer och mer, jag behöver lära mig vart man gör av den.

Jag är full, men som vanligt av frågor. Jag fyller snabb bägaren när ni försöker forma sten med era små händer. Jag står frågande hur ni står på toppen. Jag tänker sluta tänka på er, precis som ni.

Tänker på alla gånger jag tagit på mig skulden för det ni gjort. 
Tänker på all tystnad. Tänker på alla gånger jag borde sagt förlåt och sväljer det.

/M.W

Idag lärde jag mig att allt som lyser faller. 
När jag åldras får jag ett språk som dom då? 
Jag satt under tak i regnet och en vän berättade om köttets lust och själens obotliga ensamhet.
Jag minns det för att jag tänkte på själens lust och köttet som förstör alltihop. 
När det handlar om värderingar så kan inte kunskap stå imot.
Men vi är med och skapar historien. 
Alla val vi inte tar, tar någon annan. 
De gånger man stoppat huvudet i sanden har det gett någon annan fritt spelrum.
Ska man se en förlust i det?
Idag lärde jag mig att allt som lyser faller. 
Imorgon hoppas jag att jag lär mig att dom kommer upp igen.

/MW

Jag förnimmade en doft jag endast har i min fantasi, en jag minns lite längre med.
Jagade den med hela halsens längd, sitter fast i min.
Känner mig sjuk av gammal karakär, kan du inte? Ber jag dig.
Ibland går pulsen upp, precis som när man missat nått man inte borde.
Kanske är det en av alla saker jag lyckats förtränga som stigit upp för ett slag. 
Kanske, kanske var det ett av alla svar som jag äntligen lyckats att förändra, fast kanske inte helt.
Blir många "kanske" innan pulsen vandrat ner. 
Det är alltid den ensamme som stannar kvar.
Det är inte fint att vänta och ingen heder i att vara sist kvar.

Något farligare än allt man tidigare sett.
Det som inte riktigt är möjligt och något man kommer att förlita sin forsatthet på.
Behöver skydda dig, behöver skydda mig och alla andra. 
Du är farligare än allt man tidigare sett.
Världens första eld.

Den där dagen, man upptäcker att man äger ett liv för man njuter. 
Som den där stunden då drömmen är förgången. 
Gången man ler så stort att man får ont i munnen. 
Elden är du.
Dagen är du. 
Hon som är du.

Vem är det som lär barnen alla lekarna, för jag vet ingen som kommer ihåg dom.
Klockorna ringer ut var det någon som hann svara rätt?

Sov lika vackert som du somnar.

Vi går mot tysta rum och de smittar av sig, vi ses igen. 
Du hittar ingenting, jag hittar ingenting, vi fann varandra.
Vem är det som lär barnen alla lekarna, och vem ringer i den där klockan?

 

Är det en småstadsdröm
som låter som tusen
eller är den något som viskar i motvinden.
Är det armar som sträcker sig efter höjder och vinster?
Ni ska inte hitta mig, jag är inte här men jag är fångad.
Är det en småstadsdröm?

Eller är den ett "jag vill också liv"
Som ser på när andra trampar stigar
Letar vägar som bedövar, men inte mer
Känslan som spår nederlag i alla andras drömmar
När smak av många årgångar är det som står på.

Men hur ser man dom som väger på ett "jag vill också liv" ?
Sakta flyter orden isär, från enskilt och vackert till det där.
Är det en småstadsdröm?


/MW

Vi var det där gänget som växte upp och aldrig blev oss lika.
Jag saknar er jätteofta.
En och en vinkar efter varandra med åren med ett hej, men ni står inte där framför mig som svaras när jag frågar vart vi tog vägen. Inte heller jag.
Vi är alla puzzelbitar från vårt som tappats en bit för varje år.
Jag tror vi är lika, men utspridda.
Vi tänkte allting som något tillfälligt, kanske är jag mer än fast där än.
Har du inga frågor i ditt liv? Allting har ett pris vi inte vill se. 
Har jag inga frågor om ditt liv? Jag har problem att säga adjö igen, och lika snabb på att gå.
Har du vaknat, bort igen? Har du känt hur långt du gått?
Har du tänkt på tryggheten vi försökte bli av med när vi växte upp? Det har har jag.


/MW

Jag ska sätta mig ner och lösa alla problem du haft sista tiden.
Om du kliver tillbaka ett tag från där du står.
Vi har gått varsinn väg, vi har våra lösningar åt helt skillda håll, du är här. 
Det är någonting speciellt med det här och den här platsen.
Om du kliver tillbaka ett tag från där du står, ska jag sätta mig ner och lösa problemen du haft här sista tiden.
Det är inte tiden du lagt ner som vittnar om hur mycket det betyder. 
Inte heller vikten av dig som talar om hur du är fördelad. 
Definitivt inte tanken som var tänkt som hörs, när du ropar efter hjälp. 
Så innan någon hör det, ska vi byta plats och sen ska vi lämna allt i ett skick där ingenting är slitet.  

/MW