wilmarsgard

Vi var det där gänget som växte upp och aldrig blev oss lika.
Jag saknar er jätteofta.
En och en vinkar efter varandra med åren med ett hej, men ni står inte där framför mig som svaras när jag frågar vart vi tog vägen. Inte heller jag.
Vi är alla puzzelbitar från vårt som tappats en bit för varje år.
Jag tror vi är lika, men utspridda.
Vi tänkte allting som något tillfälligt, kanske är jag mer än fast där än.
Har du inga frågor i ditt liv? Allting har ett pris vi inte vill se. 
Har jag inga frågor om ditt liv? Jag har problem att säga adjö igen, och lika snabb på att gå.
Har du vaknat, bort igen? Har du känt hur långt du gått?
Har du tänkt på tryggheten vi försökte bli av med när vi växte upp? Det har har jag.


/MW