wilmarsgard

Ni tittar på mig som om jag ska börja uppträda men jag har ingenting repeterat till det här.
Kommer på mig själv en bit utanför stan med knuten näve riktad mot mig själv.
Har du stått i en stund där du är ensam som minns?
Har du stått i en stund där du får övertyga att det har skett?
Jag har glömt bort allt vi sagt till varandra men ditt ansikte sitter fast. 
Jag har glömt vem av oss som försvann och jag har glömt vart vi hade varann.
Undrar om vi pratade med varann eller om vi bara fyllde ut en plats.
Jag står bland folk och känner att jag ska prestera när ni tittar, men som en av er finns det ingenting repeterat.

Du kan väl påminna mig, att dörrarna blir större. 
Du kan väl påminna mig att det blir lättare att få igenom mer volym.
Du kan väl påminna mig att vikten inte alltid är ett ideal och be mig visa att jag fortfarande bär upp dom? 
Jag låter ingenting bestämma över mig så jag slutar välja och sätter mig. 
Jag blir alltid förvånad av min spegelbild och mer är jag idag. 
Jag tror på fullaste allvar att om du ger mig lite tid så vinner jag även ditt spel. 
Men jag behöver bli påminnd om varje dag eftersom dagarna gick. 
Du kan väl påminna mig, att även om jag varit mer än jag är, blir jag inte sämre.
Du kan väl ge det i en lögn till mig. 
Ljug det för mig. 

Det är så halt att jag bara ser mina fötter.
Någonstans litar jag på att dom som inte ska se slipper, och om, att dom ser det som jag. 
Du behöver inte se någonting mer än att hon går sönder lika lätt som hon förstår dig.
Det är någonting med det där namnet vi fått, det är en viss sort. 
Du speglar inte den bild till mig som den du ser i spegeln. 
Likgiltigt talas det om, men likgiltigheten har jag aldrig sett från ämnet. 
Jag undrar om du blir förvånad av din spegelbild genom nyvakna ögon.
Ett startskott kan man hitta men vart startar man ifrån. 
Det är så halt att jag bara ser mina fötter.

Författarens ensamma värld. 
Han är inte sina val, han är sina frågor.
Regler översätts oavkortat till begränsning, därför lyssnar han inte efter er tolkning.
Han köper ständigt nytt papper för allt har sitt slut, drygar ut bläcket med dårar.
Som vi tänkt tänker vi igen, därav är han noga med sin historia.
Den tomhet som fyller är inte där för att bli befodrad.
Författarens tillfälliga värld väcker upp den stund han är förlorad. 
Vaken kallar ni efter han, förlorad. 
Vaken kallas han, författare.

När ljudet lämnar korridorerna av upptagenhet kommer dom tillbaka.
Samlar sig och tar sig in i det annars kvävda utrymmet.
Träffar varje punkt som dagen lyckats hålla undan.
Träffar varje slag den delar ut, som väntat i en växande kö.
Orden räknas om, tänks om, byter ord.
Bilderna vinklas om, byter ljus, byter om. 
Minnerna träffar rakt in och förbi alla försvar. 
Tankar, ord, bilder och minnen är svåra när man försöker skydda sig mot dom.
Växer för varje val som gjorts, växer i takt med livet som går. 
Man kan hålla för öronen men dessa ljud kommer innefrån.

En man på en cykel en bit ifrån stan, trampar på precis som jag denna dag.
Lycka är i sekunder och resten är en illusion jag inte förstått varför.
Jag undrar vart mannen trampade ifrån.
Letade fäste med blicken och hittade något som kom i ett samtal att titta på. 
Förlorade ett lugn av det och vann ett annat.
Jag undrar fortfarande vart den där mannen kom ifrån och jag ska tänka på det du sa.
Ser barn som nästan hänger utanför, som ser ut att sluka allt dom rullar förbi.
Jag ser vuxna som tittar rakt fram.