wilmarsgard

Kunskap verkar göra att vi ger upp, inte att vi kämpar på som jag först trott.
Fråga en som är specialist vart glöden är.
Fråga vad som släckte den. 
Om vi tar allt förgivet, och sen tar allt igen.
Kunskap verkar vara överdrivet.

Den här tanken är till alla gamla kolleger som jag lämnat.
Till alla minnen och konflikter vi delat, vunnit och förstått.
Vi är bröder av krig kan man säga.
Jag lider lite med dom kollegerna som fortfarande var rädda och fega.
Jag undrar hur dom mår för det ser inte hälsosamt ut när dom flinar.
Tiderna förändras men att vinna känns alltid likadant.
Jag hoppas ni alla vinner vidare på ert spår.
Själv kan jag bara kriga.

Hon vill att du tittar lite mer så hon håller sig kvar.
Hon vill att du tänker på det lite mer.
Så hon börjar gå.
Hon vill inte bli lämnad så hon skyndar sig på.
Hon vill, hon vill, men det är svårt att få det så.

Tänker tillbaka och inser att jag har märkliga minnen kvar.
Som ett brödspår.
Tänker på hur rollerna som fått ett ansikte bytt plats.
Samlar ihop repliker som kunnat vara helt oväsentliga men viktiga när jag minns dom. 
Plockar, allt verkar värt att tänka på.
Kanske inte blir mätt på smulor, men det är skönt att ha ett spår.

Jag är en man utan kultur.
Jag är en medborgare utan gränsdragande och grund.
Jag är fri.
Jag är fri att välja, fri att inte välja.
Jag är vilsen.
Jag är en man utan kultur.
En medborgare av ett folk som letar nytt.
Jag är fri och lika vilsen.

Jag tar inte nederlag så bra.
Mår inte riktigt som jag ska, men det känns att jag lär mig.
Jag tar det inte med fokuserad blick, jag stannar, och nu står jag och stampar i det.
Dansar nu, men den enformiga tonen är svår att dansa till.
Jag ger nog aldrig inte riktigt upp, om man väl gör det, är man inte ensam om att förlora.
Ingen vinst i det.