wilmarsgard

Ni tittar på mig som om jag ska börja uppträda men jag har ingenting repeterat till det här.
Kommer på mig själv en bit utanför stan med knuten näve riktad mot mig själv.
Har du stått i en stund där du är ensam som minns?
Har du stått i en stund där du får övertyga att det har skett?
Jag har glömt bort allt vi sagt till varandra men ditt ansikte sitter fast. 
Jag har glömt vem av oss som försvann och jag har glömt vart vi hade varann.
Undrar om vi pratade med varann eller om vi bara fyllde ut en plats.
Jag står bland folk och känner att jag ska prestera när ni tittar, men som en av er finns det ingenting repeterat.