wilmarsgard

Det finns så många sätt att säga "hej" på. Det får en att undra varför vi inte använder det oftare. Sist sa jag adjö men jag glömde förklara, jag säger gärna välkommen egentligen. Det var inte du som frågade hur länge jag skulle längta därifrån, men det var jag som frågade: Har inte allting sin årgång? Har vi inte alla våra stunder när vi luktar instängt? Varje nytt hej ger fler upplevelser, fler ansikten att fundera kring. Det blir svårt att säga att man känner sig själv om man tror att man ska förbättras. Det är lika svårt att säga att man är förändrad när man gör det igen. Men som sagt, det finns så många sätt att säga "hej" på. Jag säger gärna hej igen.

Du kan vara bläck och jag en pappersman. Det är viktigt att tänka enkelt tänker jag. För mycket information är ingen information, då skriver du inte längre, snarare färglägger du mig. Så länge ni säger hej, säger ni ja. Eftersom ni fortfarande vill ha vår uppmärksamhet, tror jag.  Glöm inte det min vän när du sträcker ut dina armar. Jag slutar inte undra hur vardagen som döljer sig bakom er ser ut, hur stunderna när ingen har något att tillföra känns, hur tryggt det kan kännas att inte ha någonstans att gå. Likadant slutar jag nog aldrig att undra vad ni alla gör som jag en gång haft dessa svaren till. Jag hänger er envist utanför och skyller på problemet för att slippa titta ut. Kanske borde vi alla gråta bort vår mänsklighet vi sminkat, innan dess kan vi inte riktigt förstå.     /Mikael Wilmarsgård