wilmarsgard

Du tog ett foto när du reste genom mitt liv, jag undrar om du framkallat bilden och hur den ser ut.
Ur en handling som vanligt helt ovetandes av sin konsekvens, såg jag att innan jag rett ut mitt trassel skulle du redan vara i mål.
Jag borde ha hoppat, jag borde hoppat med dig, jag skulle kanske inte se det.
Du kan få tycka att det är sorgligt att leva med en distans men jag lever.
Jag ska köpa en liter bensin, sen ska det här brinna upp.
Du söker perspektiv, så du blundar så hårt som du kan.
Jag behövde såra dig, som den där paniken som alltid kommer till fel dag. 
En röst sa: "Du är jättebra, men desperat. Här står jag, naknare än så här får du mig inte." 
Hur kommer det sig att vi så lätt skapar distans när vi vill ha lite uppmärksamhet?
Där du lekte som barn har du nu återvänt till och sökt skydd hos och jag mår som vanligt sämre efter att jag öppnat min dörr och svarat på era frågor.
Jag är inte förstörd men inte heller helt symptomsfri.
Jag är medveten och det gör att du kan kalla mig sjuk.


/Mikael