wilmarsgard

Klick, klick, klick, klick

Han tänker: Kom hit, kom och måtta in dig i min famn igen.
Han säger: Hej.
Han erkänner att det viskar i hans öra men du ser att det skriker i hela kroppen.

Klick, klick, klick, klick

Du säger mer men jag tror mycket av det är spikar som bygger in honom.
När han känner att han tappar masken drar han ett skämt som spårar iväg och du hjälper han snällt tillbaka.
Som utomstående ser vi ingenting men det tickar i luften.
Han tror att tiden kommer få han att lyckas så han stressar framåt, du vet att tiden kommer få han att ledsna så du låter han tro tills hoppet klickat förbi.

Klick, klick, klick, klick


/Mikael Wilmarsgård