wilmarsgard

I min egna lilla värld har jag inte tid för er på bänken där.
Jag har svårt att se det vackra med att hålla en fågel i bur. 
Gick en mil idag, och en stund som du.
En försvårande himmel står med sitt slut som en hjälp mot allt.
Blir det lugnare än så här är det en kyrkogård.
Ofta är det över utan något riktigt slut det får man vänja sig med om man vill vara här.
Det är många transportsträckor ett liv.
Blir lätt så pass många med tiden att man knappt gjort något annat.
Vårt band i mellan är lite ärgat.
Lite av.
Snart är den tiden förädlad och förträngd, som ännu en sträcka.

Jag såg ett barn som stannat längst vägen och hjälpte något där på marken och jag frågade vart det där tar vägen.
Tycker mig minnas att det där barnet var någonting jag vart, men idag ser jag inte dom där som behöver hjälp, kanske har längden skapat en distans. 
Jag blev den jag är idag, det jag var lämnades kvar i en gammal sång som jag försöker minnas.
Försöker greppa mitt synsett att värdera min omgivning.
Undrar hur någon kan säga att man blir bättre med åren.

En ny chans kommer inte långt ifrån.
En per generation och i min blev det vi.
Oasett vart det där trädet står och vart äpplet faller,
vet jag ingen som står för min trygghet som du.
Vi får se vart jag hamnar men vi ser hur vackert du står där högt och vakar över mig.
Det behövs nya chanser och nya generationer, dom borde fråga hur du gjorde.
Allt jag kan konstatera är att jag fått alla chanser jag behöver.

Alkoholen stänger mina fönster och ljudet tystnar för en stund.
Försöker promenera bort instängdheten jag vaknade med,
men det är lättare att säga skål till någon som inte känner sig berörd.
Jag känner inte dig för att jag minns din historia.
Tror inte man lär inte känna varandra genom historier men vi frågar.
Vet du vad jag gjort med tiden sen jag sa hejdå?
Jag har uttalat en tyst skål, det saktar in nu.

Ögonlock är tunga, jag sväger av för en stund.
Det är lätt att se hur fel man står när allt man ser nya ryggar efter en stund.
Mitt säkra kort är något jag själv räknat ut som ingen lyckats prova, där jag står idag.
Vi har alla en lärosträcka där vi förstör det vi tar i, det är knappast något man bromsar sig ur.
Hur säger man med ro "jag är inte bättre än så här"?
Hur vänder man ryggen mot dom som sätter ut armarna framför dig?
Med dom orden på bordet börjar ingen räkna.
Om en stund svänger allt vidare och jag kommer försöka att inte följa med.
Jag undrar vem du tjänar.

Tiotusen vridningar som sliter mer och mer. 
Vi är inte avundsjuka men vi är rolösa, rastlösa och frustrerade.
Vi är alla trasiga även om många skrattar i skärvorna här.
Ältandet blir lätt till ett heltidsjobb med övertid, något jag
förnekar själv men ser hos andra.

Fula människor gifter sig fort, förvirrade går miste om det.
Fråga inte den som bär sina medaljer om han vill ha fler.
Någon som du och jag finns i alla generationer.
Någon som du och jag känner exakt likadant men vi hör dom inte.

 

Vi dricker vattnen från samma källa, vi kan inte vända oss om och kasta skräpet bakom oss.
Mina kläder tar åt sig av regnet som spär ut mina ord med tyngd.
Benen är inte gjorda för vägen som arbetat av mängdens vikt, men ögonen behöver ljuset.
Det är okej att le nu, viskar du.
Jag har lånat ett av dina ord, men resten är mina.
Det känns, och jag börjar med ditt, låter resten stanna i egen ägo.
Om du hittar fler kan du använda dom till en dikt.
Ikväll sitter jag med regnet och har en man som är ett paraply över mig och besvärar.

Jag stod idag och räknade andetag i ett par skor jag längtade ur,
tänkte inte på vad det var värt förs nu.
Jag förstod inte hur mycket ett andetag var värt och jag missade ett.
Insåg inte förs nu vad som hann hända på det där andertaget jag tvekade förut.
Ser ett sammband på hur jag kanske tar er förgivet, precis som det jag ofriviligt koncentrerar mig på.
Men det är inte av storleken på er, det är paniken.
Jag stod och räknade varje andetag som en fisk som ligger och lider.

Dom som stod där, står här.
Jag står i ett hörn och lever mig in det dom gör. 
Du vaknar igen, jag som precis har lagt dig.
Men jag låter det spela, matchen är sin tid och sen somnar du igen. 
Fördel att vara outbildad är oformad.
Jag som stod där, står här. 
Är unik.
Jag som stod där, står nu här och dom som stod här, står där.
Känner att jag inte riktigt har tiden att studsa mellan känslorna som slår mot mig. 
Känner att det är tid att vara där och jag kämpar i mitt hörn genom att drömma.
Ni säger att jag inte längre har tid med det här. 
Jag som bara vill vara där jag inte är.
Sen har vi dig som inte riktigt somnat bort från mig igen, jag väntar snällt som vanligt.

Ni tittar på mig som om jag ska börja uppträda men jag har ingenting repeterat till det här.
Kommer på mig själv en bit utanför stan med knuten näve riktad mot mig själv.
Har du stått i en stund där du är ensam som minns?
Har du stått i en stund där du får övertyga att det har skett?
Jag har glömt bort allt vi sagt till varandra men ditt ansikte sitter fast. 
Jag har glömt vem av oss som försvann och jag har glömt vart vi hade varann.
Undrar om vi pratade med varann eller om vi bara fyllde ut en plats.
Jag står bland folk och känner att jag ska prestera när ni tittar, men som en av er finns det ingenting repeterat.

Du kan väl påminna mig, att dörrarna blir större. 
Du kan väl påminna mig att det blir lättare att få igenom mer volym.
Du kan väl påminna mig att vikten inte alltid är ett ideal och be mig visa att jag fortfarande bär upp dom? 
Jag låter ingenting bestämma över mig så jag slutar välja och sätter mig. 
Jag blir alltid förvånad av min spegelbild och mer är jag idag. 
Jag tror på fullaste allvar att om du ger mig lite tid så vinner jag även ditt spel. 
Men jag behöver bli påminnd om varje dag eftersom dagarna gick. 
Du kan väl påminna mig, att även om jag varit mer än jag är, blir jag inte sämre.
Du kan väl ge det i en lögn till mig. 
Ljug det för mig. 

Det är så halt att jag bara ser mina fötter.
Någonstans litar jag på att dom som inte ska se slipper, och om, att dom ser det som jag. 
Du behöver inte se någonting mer än att hon går sönder lika lätt som hon förstår dig.
Det är någonting med det där namnet vi fått, det är en viss sort. 
Du speglar inte den bild till mig som den du ser i spegeln. 
Likgiltigt talas det om, men likgiltigheten har jag aldrig sett från ämnet. 
Jag undrar om du blir förvånad av din spegelbild genom nyvakna ögon.
Ett startskott kan man hitta men vart startar man ifrån. 
Det är så halt att jag bara ser mina fötter.

Författarens ensamma värld. 
Han är inte sina val, han är sina frågor.
Regler översätts oavkortat till begränsning, därför lyssnar han inte efter er tolkning.
Han köper ständigt nytt papper för allt har sitt slut, drygar ut bläcket med dårar.
Som vi tänkt tänker vi igen, därav är han noga med sin historia.
Den tomhet som fyller är inte där för att bli befodrad.
Författarens tillfälliga värld väcker upp den stund han är förlorad. 
Vaken kallar ni efter han, förlorad. 
Vaken kallas han, författare.

När ljudet lämnar korridorerna av upptagenhet kommer dom tillbaka.
Samlar sig och tar sig in i det annars kvävda utrymmet.
Träffar varje punkt som dagen lyckats hålla undan.
Träffar varje slag den delar ut, som väntat i en växande kö.
Orden räknas om, tänks om, byter ord.
Bilderna vinklas om, byter ljus, byter om. 
Minnerna träffar rakt in och förbi alla försvar. 
Tankar, ord, bilder och minnen är svåra när man försöker skydda sig mot dom.
Växer för varje val som gjorts, växer i takt med livet som går. 
Man kan hålla för öronen men dessa ljud kommer innefrån.

En man på en cykel en bit ifrån stan, trampar på precis som jag denna dag.
Lycka är i sekunder och resten är en illusion jag inte förstått varför.
Jag undrar vart mannen trampade ifrån.
Letade fäste med blicken och hittade något som kom i ett samtal att titta på. 
Förlorade ett lugn av det och vann ett annat.
Jag undrar fortfarande vart den där mannen kom ifrån och jag ska tänka på det du sa.
Ser barn som nästan hänger utanför, som ser ut att sluka allt dom rullar förbi.
Jag ser vuxna som tittar rakt fram.

Tänker på alla gånger jag borde sagt förlåt, ett ord som sällan lämnar och oftast förvandlas till något annat. Tänker på alla gånger jag borde skapat något av era felsteg, men jag gör oftast ingenting. 

Tänker på att hålla mig ödmjuk och jag är lite för bra på det, på ytan.
Under kokar frustrationen mer och mer, jag behöver lära mig vart man gör av den.

Jag är full, men som vanligt av frågor. Jag fyller snabb bägaren när ni försöker forma sten med era små händer. Jag står frågande hur ni står på toppen. Jag tänker sluta tänka på er, precis som ni.

Tänker på alla gånger jag tagit på mig skulden för det ni gjort. 
Tänker på all tystnad. Tänker på alla gånger jag borde sagt förlåt och sväljer det.

/M.W

Idag lärde jag mig att allt som lyser faller. 
När jag åldras får jag ett språk som dom då? 
Jag satt under tak i regnet och en vän berättade om köttets lust och själens obotliga ensamhet.
Jag minns det för att jag tänkte på själens lust och köttet som förstör alltihop. 
När det handlar om värderingar så kan inte kunskap stå imot.
Men vi är med och skapar historien. 
Alla val vi inte tar, tar någon annan. 
De gånger man stoppat huvudet i sanden har det gett någon annan fritt spelrum.
Ska man se en förlust i det?
Idag lärde jag mig att allt som lyser faller. 
Imorgon hoppas jag att jag lär mig att dom kommer upp igen.

/MW

Jag förnimmade en doft jag endast har i min fantasi, en jag minns lite längre med.
Jagade den med hela halsens längd, sitter fast i min.
Känner mig sjuk av gammal karakär, kan du inte? Ber jag dig.
Ibland går pulsen upp, precis som när man missat nått man inte borde.
Kanske är det en av alla saker jag lyckats förtränga som stigit upp för ett slag. 
Kanske, kanske var det ett av alla svar som jag äntligen lyckats att förändra, fast kanske inte helt.
Blir många "kanske" innan pulsen vandrat ner. 
Det är alltid den ensamme som stannar kvar.
Det är inte fint att vänta och ingen heder i att vara sist kvar.

Något farligare än allt man tidigare sett.
Det som inte riktigt är möjligt och något man kommer att förlita sin forsatthet på.
Behöver skydda dig, behöver skydda mig och alla andra. 
Du är farligare än allt man tidigare sett.
Världens första eld.

Den där dagen, man upptäcker att man äger ett liv för man njuter. 
Som den där stunden då drömmen är förgången. 
Gången man ler så stort att man får ont i munnen. 
Elden är du.
Dagen är du. 
Hon som är du.

Vem är det som lär barnen alla lekarna, för jag vet ingen som kommer ihåg dom.
Klockorna ringer ut var det någon som hann svara rätt?

Sov lika vackert som du somnar.

Vi går mot tysta rum och de smittar av sig, vi ses igen. 
Du hittar ingenting, jag hittar ingenting, vi fann varandra.
Vem är det som lär barnen alla lekarna, och vem ringer i den där klockan?