wilmarsgard

Det är okej att bli distraherad då det är jag som är passageraren.
Utanför tiden blir det inte lättare att hålla detaljerna uppe, men vi ser något där.
En tyst uträkning som inte hämtar andan följer oundvikligt.
Jag förnekar tiden men allt har sin tid och går sönder ändå. 
Du färgar det som är svart till rött, jag försöker men det mörknar. 
Vi kan snart inte äta det vi fångar.
När det enda som är kvar är förgiftat och ångrat är nog bara en tidsfråga bort. Vi verkar alla vara passagerare i något som faller och saknar chans att ångra.

Du hoppar rastlöst in i nästa famn. 
Det är svårt att förstå när man fortfarande ler, det kommer jag snart att få se. 
Hoppar rastlöst in i nästa famn. 
Lyssnar snart till förlorarens tacktal och skriver ett eget. 
Lycka banar inte förändring, frustrationen får mig att tänka på det. 
Vet inte om jag kan tro ut genom rummet eller tänka med huvudet högt.
Mer än principer bleknar när det inte känns som man förväntat sig.
Du fastnar inte i det men du kommer inte heller ur det. 
Jag är närmast avundsjuk på han som bär sig utan censur och skriver sig fram med finstilt text.   Femhundrakronor frihet i tanken och vi ses för sällan. 

Vi är rädda för rovdjur. Vi kan leta svar hos andra och tystna i sina egna, eller hitta oss själva och tysta dom andra. Vi är rovdjur. 

När orden tar slut ger du mig snabbt en mening. 
Om jag inte säger att jag lever på jobbet så säger jag att jag gömmer mig för det. 
Något är det iaf som jag inte vet hur man stavar. 
Den enda som lyssnade då var meningen som jag skrev ner och den blev många fler och den du läser. 
Jag skyller på lösningen som inte fanns. 
Jag är klister för dina kommentarer. 
Är nog inte bra på det här med distans. 
Fötterna väljer att gå tillbaka och orden fastnar lite mer nu. 
Jag rör om bland känslor och låter dom komma fram. 
När ingen ser, när inte hör. 
Den enda som lyssnade då var meningen som jag skrev ner och den blev många fler och den du läser. 

Liv bland sällskap som vet vart du hör hemma. 
Där regnet talar, vi är skyddade, inte instängda. 
Där man kan andas. 
Där bittra dofter inte lyckas hänga över oss och ljuset visar inte några skarvar. 
Där tårar som faller torkar och byter av med skratten. 
Där man kan njuta av ljudet som skapar rummet vi sträcker oss i. 
Där man kan andas ut.
Men du. 
Där jag är känner jag ingenting, jag är inte hemma.

Jag finns kvar bakom våra nya vänner som tror att dom vet vad som vart. 
När dagarna tar vid, när vi räknar våra prestationer och struntar i det vi ser. 
Jag är kvar då.
Det bor ett långt svar mellan dom tunga andetagen du ser. 
Det finns mer att hålla fast, tyngd i mängder av erbjudanden som inte finns kvar. 
Jag finns kvar ändå där bakom, bland allt som vart. 
Du får gärna hälsa på. 

You almost forget the world here and the world stops for us. 
We fight so hard for the illusion that it almost swallowed us. 
Reality bury us as something we want to forget, but no one touches it. 
Nobody is taking pain seriously if it's not their own, you'll probably continue on your own.
No one will take it with their own hands, coz you break a fragile image as a refection in the water. 
I really try to explain, but I lose myself when I have to spell each word. 
I can't change for you as I try to change for my self. 
I'm not yet straight through all memories. 
It's not enough, I'm not sufficient and you will not let me. 
A smile can cost what seems like forever sometimes.

He who can only dream awake is thinking of how all children learn to bark and whine. 
He thinks that he's your questions and will never be heard. 
I know what I am in another place but here, I have no idea. 
The window is grating against the ones who lives outside, even if the sound comes in, it's still just a sound. 
The question comes up when the shoes are already on, I keep up with my reflection. 
When I think of it, it's my turn to give back things I had. 
But I fail to let go.

Jag tror att om du ska bli en chef måste du göra det chefer gör och bete dig som chefer gör.
Vi talade om romantik men vi upplevde den aldrig. 
Härifrån ser alla kriminella ut på håll, jag tror att först kommer fördomarna, sen kommer insikten, om den hinner.
Du vågar utmana alla utom dig själv så håll dig utanför mitt huvud. 
När jobbet blir till vila och vardagen blir ett arbete vet vi att vi slåss med fingertopparna i takt med nödslaktade värderingar.

 
Du blev inte, och jag blev inget annat, men synen bröt sin färg.
Jag tror att han har ett behov att se ner på det han inte hann, inte fick, på någon annan.
Lite som barnet där i barnvagnen som skriker efter någonting mer.
Du frågade: Kan du gå brevid så tyst att jag inte kan höra dig?
Jag kan försöka tänkte jag och klampade fram.

Hur vet du att han älskar dig om han inte lyder, växte en fråga fram från en som tappat greppet om närhet.
så jag gick hem och tänkte: Hoppas att det inte bara är jag som kan.

Det är tungt för hjärtat att dra runt på det här. 
Det är lätt för förståndet att desperat be om bedövning.
Det fanns en tid när jag var orädd. 
Det fanns en tid när beslut höftades på logik och inte av omgivningens feghet som senare blev min egen. 
Det fanns en tid innan jag blev offer för överlevnad och snart glömt vad leva är.
Har vi så bråttom att hävda vår oskuld att vi inte hör när vi blir friade?
Det står en själ som ber att få bli fri men den är inte oskyldig.
Det är tungt för kroppen att resa sig från ett par knän som tycks bära vikt av ett helt samhälle.
Det fanns en tid...

Ovanför dessa ögon är det kväll. 
Från en bur till en annan. 
Det sägs att man ska titta tillbaka och lära sig någonting av alla saker man förlorat. 
Om man fick göra om sina val skulle jag vart helt annat än där jag belastar min omgivning idag. 
Jag ser gamla grannar utanför ungdomsfönstret. 
Men ingen bor kvar.

På taket tittar ner känner mig fri när jag står utanför er.
På avstånd när jag kan betrakta och själv vara obetraktad bland er. 
Hade det vart jag skulle det äta upp mig. 
Jag ber dig att inte bry dig.
Det fanns en tid när dom omkring kunde bli bättre, en möjlighet som berövad ligger i ett nederlag. 
Jag har låtit mig bli döv och blind av varningsignalerna, håller mig kvar. 
Vi har mindre att överleva med tiden om man räknar, ändå blir vi räddare för varje dag. 
Du kan inte stoppa det som försegår ovanför ditt huvud men du kan peka så att andra förstår.