wilmarsgard

Vi har alla olika värde, för vissa passerar vi som om vi inte vore någonting, andra går vi i timmar för en chans att se. En del är mer värd än tusen andra och många vet inte vem jag är.  Någonstans försvann ni efter vägen. Det var långt ifrån början och långt ifrån slutet, mitt slut i alla fall. Det är svårt att svara på vart våra vägar ska skiljas och när vi missar, när vi hoppar av. Relativt är sträckor, hur långt är ett svek? Någonstans försvann jag på vägen. Det var långt i från skratten och dansen. Vi har alla olika värde, det kostar mer än några skratt. Vi har alla vårat värde och det är något som äger mig inatt. / Mikael Wilmarsgård

Kritik får man räkna med och det kommer man aldrig ifrån, men det är viktigt att själv välja sina domare. 
Vi måste jämt känna oss skyldiga för något, det är så man passar in. 
Kom ihåg att gamla minnen alltid är värt besväret om du vinner, så länge du säger förlåt och blir förlåten för det, annars faller du i deras ordvåld.
Att försumma sin egen kompetens är långt värre än att någon annan gör det, för vikten av dig är alltid din även om någon annan bär dig.
Lev inte ett liv efter misstagen du gör, men kom gärna ihåg dom när du gör dom igen.
Hämta inte dina intryck från vem som helst, välj dina egna kläder.
Våga bränna broar som inte ska användas, det hjälper dig att inte gå tillbaka när vägarna tillbaka är förstörda. Om du inte är en dålig förlorare, är du aldrig en värdig vinnare, men visa det inte om du vill bli uppbjuden.
Dröm gärna, men tänk på dom som inte har några, dom förstår dig inte.
Fortsätt gå med öppna ögon och öppet hjärta även om några alltid tycks tävla i att stänga dom.
Bygg nerefrån för att komma uppåt dit du vill och luras inte av höjden att grunden är under dig.
Du har fått ett namn att bära som inte räddas av tvål. Mobbing och avundsjuka är en del av naturen, det får vi inte bort från våra skor. Men det betyder inte att den ska ske ostraffad.
Även små människor vill berätta vem just dom är, det tar inte så lång tid att lyssna.
Någoting som är värdelöst idag kan vara allt eller inget för oss i morgon.
Regler skapas när man inte lyckas lära ut varför, så lär ut i första hand, det är lättare att göra rätt om man vet vilket som är rätt mer än att man bara ska.
Den som straffar okunskap förlorar alltid individens tillit, även det lockar med snabba resultat ibland.
Om man inte behöver ljuga om eller ångra saker man gör lever man inte heller ut.


/Mikael Wilmarsgård

Vi pratade om att du vill se in i framtiden och jag sa att jag vill resa tillbaka i tiden. Ibland ska man lägga ner energi på dödfödda saker för att det får en att leva,  som att kämpa mot något oundvikligt som inte vill ge upp.
Menade jag att man inte ska kämpa mot det, utan leva istället? 
Nej jag menar att man ska kämpa för det e det som är livet. 
Ett liv lever när den står på dödens mark och kastar tärning om utvägens lott. 

Ett liv lever när den har allt att förlora och står under det. 
Ett liv lever när den senare står på avstånd och betraktar det.  Men sen när det är över, ler vi inte mer.

Om jag sa att jag inte har ångest av måndagar,  Om jag har det av alla dagar skulle ni nog förstå. Jag är osårbar så länge det inte är jag som ska skadas.  Vi är alla glada som clowner jag känner igen det,  men kommer som vanligt inte på det, och jag orkar inte såra någon idag.
Jag är faktist inte speciellt orolig,  jag tar fighter när dom står framför och inte går åt sidan, innan dess pratar jag bara. Jag lägger gärna mig ner o gråter men det har nästan aldrig vart värt det i mitt liv, men visst har jag varit där.
Jag tänker mycket men inte på sånt jag inte kan beröra mer än i stress. Clownen är ju också en mask. Och egentligen en figur som får uppmärksamhet och gör allt för att man inte ska se varelsen bakom.

Min vän ringde mig aldrig, han hörde aldrig av sig i sina svåra tider, jag trode inte vi var så långt ifrån varann,  men det är vi tydligen. Jag är inte mindre än när vi var unga, jag är inte mindre hållbar och jag ställer inte upp mindre så avståndet känns.  Även om vi inte talar på dagarna så trode jag vi alltid stod där när det mörknade. Du kanske gått vilse, du kanske kommer fram till mig och jag kanske inte hjälper dig upp, men jag kommer försöka. Du är ett bevis på hur långt man kan hålla någon från sig själv och inget annat.
/ Mikael Wilmarsgård

Din frustration som ligger kanske inte svämmar över, troligtvist kokar den torrt och inte bort. Du undrar i hösten om du kan vänta tills solen kommer fram. Som ett långt midnattsslag där klockan slår i månader ner dig i ett svart hål. Du lever som om du sparar på det, medans jag lever som jag inte gör resten av året. Det kokade aldrig torrt i dina tankar och irritationen kokade aldrig bort. Naturen är varken med eller mot oss, den har sina tider och hösten är en av dom. Ett litet vackert solur är du, som stäcker sig mot ljuset som väntar. / Mikael Wilmarsgård

Du sjunger så vackert men det är ingen som förstår dina texter.  Du sjunger så vackert men det är ingen hör hur du sätter tonerna i melodien.  Du sjunger så vackert men det är ingen som lyssnar.  Du sjunger så vackert men du är alldeles för vacker för att dom ska lyssna till vad du har att säga.  Ett hål i marken, ett hål i oss. Tusen drömmer utan stopp, vi säljer dig.  Tiden bakom spelar ingen roll, vi bryter det, vi behöver det. All rätt till oss och våra drömmar och vi drömmer stort. Samlar i hål, läggs på hög, för att fylla våra tomrum. När du träffade mig hade jag drömmar, dom är borta nu. Vi försöker fylla behovet som ingen har sett mättnaden till. Du sjunger så vackert men det är ingen som förstår dina texter.  Du sjunger så vackert men det är ingen hör hur du sätter tonerna i melodien.  Du sjunger så vackert men det är ingen som lyssnar.  Du sjunger så vackert men du är alldeles för vacker för att dom ska lyssna till vad du har att säga. / Mikael Wilmarsgård

Det finns så många sätt att säga "hej" på. Det får en att undra varför vi inte använder det oftare. Sist sa jag adjö men jag glömde förklara, jag säger gärna välkommen egentligen. Det var inte du som frågade hur länge jag skulle längta därifrån, men det var jag som frågade: Har inte allting sin årgång? Har vi inte alla våra stunder när vi luktar instängt? Varje nytt hej ger fler upplevelser, fler ansikten att fundera kring. Det blir svårt att säga att man känner sig själv om man tror att man ska förbättras. Det är lika svårt att säga att man är förändrad när man gör det igen. Men som sagt, det finns så många sätt att säga "hej" på. Jag säger gärna hej igen.

Du kan vara bläck och jag en pappersman. Det är viktigt att tänka enkelt tänker jag. För mycket information är ingen information, då skriver du inte längre, snarare färglägger du mig. Så länge ni säger hej, säger ni ja. Eftersom ni fortfarande vill ha vår uppmärksamhet, tror jag.  Glöm inte det min vän när du sträcker ut dina armar. Jag slutar inte undra hur vardagen som döljer sig bakom er ser ut, hur stunderna när ingen har något att tillföra känns, hur tryggt det kan kännas att inte ha någonstans att gå. Likadant slutar jag nog aldrig att undra vad ni alla gör som jag en gång haft dessa svaren till. Jag hänger er envist utanför och skyller på problemet för att slippa titta ut. Kanske borde vi alla gråta bort vår mänsklighet vi sminkat, innan dess kan vi inte riktigt förstå.     /Mikael Wilmarsgård

Jag minns ett vykort utan text men med många osynliga ord, jag minns dig le och mig själv som ung. Jag minns vår vän som jag träffar allt för sällan dessa dar. Jag minns er alldeles för bra. Gräset var alltid grönt den tiden och huset var det jag tittade på från tåget, jag undrade alltid vad du gör. Jag minns att jag var oskylig än, den tiden var för länge sen. Jag minns hur vi sträckte på oss och ville komma ifatt, jag minns hur tiden var en fångvaktare som försökte hålla oss i schack. Jag minns hur allting en dag försvann. Tiden släppte oss alla, vi sprang för att inte fastna med vår lott, ingen ville vara som den som inte kom. Jag vet inte riktigt vart du gick men det var bort. Jag minns dagarna jag försökte passa in, jag minns hur jag inte fastnade. Jag minns och det spelar faktist roll, vi har varit unga och idag kan vi det där med givande dialog. /Mikael Wilmarsgård

Spara det till en regnig dag, spara mig till den där dagen. Hämta mig när kanonerna smällt och du stannat av vikten. Jag står fortfarande i kylan utanför där du lever i värmen. Jag står fortfarande på en hållplats och väntar, jag väntar med ett fruset leende. När du behöver det ska jag tina sakta, jag har min ryggsäck som inte är tillräckligt tung än. Du kan försöka sudda bort mitt leende, men det e lönlöst. Du kan välja att springa från eller till. Det finns slag från mitt hjärta, som bankar in i dig, det finns slag från ditt hjärta, som slår rakt in i mig. Om stegen är tunga av livet du lär, finns det vikter på axlarna som inte behöver vara där. Jag lyfter dig, om jag kan, om jag kan, om jag kan. /Mikael Wilmarsgård

Är jag instängd? Är jag oresonlig nu?  Ångrar jag mig i morgon? Hjälp mig för jag gör det inte. Gör det åt mig för jag gör det inte. Jag behöver er.. Det säger jag mest för att det låter bäst. Egentligen är ni inte realister, ni är förnekelse.  Många ser om jag tjuvkikar, fast du ser om jag tittar bort. Jag sitter inte brevid och njuter, jag står i egna fel.   Men jag blundar, jag blundar i allt du gör.  Ni är rovdjur, rovdjur i form av får. Jag ber dig, förstör allting du gör. Du skrämmer den oförstående, så han gör han ditt jobb, bättre än någon annan sprider han dina ord. Du skrämmer, skrämmer den som vill väl men inte förstår, dem med hjärtat så stort men med hjärnan försvunnen i stunden. / Mikael Wilmarsgård

Jag ser många ord men ingen mening. Du är expert på att måla upp luftslott som du tar betalt för som riktiga slott.  Har du mestadels positivt inflytande på din omgivning eller är det tvärtom? När råttorna hoppar överbord börjar även den blinde att undra. Din frustration lämnar öppna sår, sår som drar till sig rovdjur. Jag läser bara skadorna, intresset för vinsten får stå på dina ben. Vi må vara experter på att köpa slott som slott men vill vi vara en del av dom som skapar luftslott? /Mikael Wilmarsgård

Stadens sista skratt har klingat ut efter att den matats som en boxare med vinster. Det ligger affärer längst hela gatan som jag aldrig varit i. Det finns säkert allt och lite till att hitta, men inte något som jag känner att jag behöver. Den som lever får se sa han som skämdes genom marken. Tysta ord har bättre melodi säger du och kippar efter andan som stunden håller ifrån dig. När du äntligen kan se, när det inte kräver tårar. Nu när ni äntligen kan se, hur vi behandlar alla dårar. Nu kommer även vi att se, hur lyckligt vi kan lova. /Mikael Wilmarsgård

Genom sprickorna i smärtan, står han och tittar ut. Med strimmorna från smärtan, står livet och sjunger ut. Dom har fastnat i ett läge, när dom överlever i nuet. Om dom överlever detta, har dom misslyckats helt att leva det. Vi vill klara oss till dagar, när livet tar slut. Vi vill överleva perioder, när ska vi leva ut? Hur stor var din chansning? den som inte byggde mur. Varför inte riva tanken, varför är inte dessa tankar du? Jag vill inte klara mig genom livet, jag vill klara att leva det. Jag är fegare än mina drömmar, hur feg är du? /Mikael Wilmarsgård

Det krävs ett hjärta för att hålla någon här, det kvävs när någon håller en borta från puzzelbitarna som passar in där. Vi mäts från olika världar, jag mäter dig från mina förutsättningar, dom från sina. Du är ett höghus, du har mer inombords än dom andra. Du bedövar det så bra du kan, men låt lite stanna bland oss andra. Önskar jag hörde: Du är inte värd att dö för, det är jag! Du sa aldrig: Tårarna tar aldrig slut, och jag sa aldrig: Det gör inte stunderna innan och efter heller, varför inte? undrar jag. Du har gjort allt det där, o jag ingenting känns det som med facit i hand, eller var det tvärtom? Jag frankerade ett par tårar under toner från en döv gitarr, ett par som ingen fick följa, precis som oss. /Mikael Wilmarsgård

Stunderna när vi är bekväma ihop blir färre. Tankarna tillbaka till hoppet passerar oss. Du vill äga en känsla som dör i fångenskap. Snart har den sista motvikten tagits av ditt begär. Om du ger mig lite kärlek, ger jag dig lite tillbaka. Men när du vill ge mig mer så blir det så här. Det är inte rätt, det är på något sätt det vi ber om när vi begär det vi ger. Vi kan sakna alltihop, vi kan låtsas att jag lever om du kan låtsas att det räcker. Låt oss, men inte mer, du får mig, men det ska du inte. Det är svårt att vakna i rätt ögonblick, det är svårt att somna i det här. Jag har inte tiden, inte heller platsen. Får nöja dig med lögnerna du själv har skapat, när du vaknar från dina mardrömar somnar jag från min.  /Mikael Wilmarsgård 

Ingen minns varför, fast alla fortsätter för att det alltid varit så. Jag hoppas du tänker, även om fel.  Vart fäster ni er blick när ni missar den röda tråden? Det är fult att vara först när det handlar om att tro på någonting nytt. Starkast står sist säger han som lämnade dig bakom ryggen. Nu står han sist och håller händerna knutna i vattnet som står dig över ditt huvud. Vår enda brist är att vi är ödmjuka över att vi är bättre än er. Det blir inte svårare att säga nej till en redan sårad man. Du ser inte heller skillnad på stjärnorna, så det e ingen skillnad på dig och han. Ber inte om din betygsättning, snarare din tystnad. Hans väg gick genom stängda dörrar, din väg genom rostiga. Det blir inte svårare att glömma den man som redan glömt dig, det är inte svårt att glömma ditt ansikte när du stått bortvänd från mig. /Mikael Wilmarsgård

Vi tittar ut, vi tittar omkring oss och försöker greppa våran verklighet. Efter en stund bland massorna har det passerat mängder av verkligheter, kanske ingen som våran men ett par som liknar. Vi får hjälp på vägen med tusen olika sätt att bära våra kläder på, tusen olika attityder att projektera. Vi letar efter dem som liknar oss, vi letar efter någon som vi kan greppa om, vi bygger vidare på våran egen verklighet med det vi orkar hålla innanför våra murar som vi byggt att begränsa oss. Vi begränsar världen så den inte är större än vi behöver den, vi vill ha den greppbar. Vi delar upp oss i olika stilar för att världen ska bli lite mindre, för att vi ska känna igen oss. Världen väntar utanför och chockar oss när den står ivägen, det kommer vi inte ifrån fast vi blundar med öppna ögon in i väggen för att se det vi byggt upp och inte det världen projekterar. Vi lever i en värld i vår värld och det hjälper oss att leva ut. /Mikael Wilmarsgård