wilmarsgard

Det är inte allting som faller samtidigt men allting rasar när du inte orkar hålla i det.
Allting som är trasigt som kräver en kraft att hållas på plats.
Det var inte hela världen som rasade, men det var allt.
I min distans ser jag inte logiken i att inte ge plats åt dem som inte är rena.
Men så lever jag inte genom er tunnel som ni talar brett i.
Alla förtjänar kanske inte nya chanser, men alla förtjänar att vi ser dom.

Hur vore världen om vi blundade mindre och gav en röst åt logiken?
Om vi skrek rakt ut när vi såg sånt vi inte ville ta del av? 
Men vi blundar.
Hur skulle det bli om vi alla gav en dag av vår tid att leva oss in i något vi inte vill se mer av?
Hur vore det om vi själva gjorde lite ac det som vi alla vinner på, men som vi tycker att någon annan borde göra? Ja, hur vore det om vi slutade tycka?
Jag ska göra någon form av skillnad där allting har rasat och sluta blunda.

Jag kan inte be er om samma, men hur skulle det vara om vi alla gjorde någonting som även en utslagen behöver, och inte bara oss själva?

/ Mikael Wilmarsgård