wilmarsgard

Ringsignalen har tystnat, den får allt mer sällan skrika ut, dom ringer inte längre, dom som var dina vänner förut. Dom antyder att du förändrats, men du känner dig precis som förut.
De antyder att det är en sträcka mellan er som växt fram, en sträcka som du inte ser.
Det ringer allt sällan här och du har börjat förstå vad det e, det är en distans av förändring som egentligen inte sker.
En hantverkare och en ingenjör kan inte skratta åt samma saker så dom pratar inte mer.
Vi kanske tröttnat på historierna vi tidigare bad om fler.
Vi är egentligen alla samma som innan, men lite mer och mycket äldre.


/Mikael Wilmarsgård

Det är oroligt svårt att utveckla om all energi går åt att tro att ens synsett är obegränsat.
Det är tungt att slå sitt slag om man använder händerna till att hålla i någon annans.
Med "tillräckligt bra" och tradionella lösningar hade mycket inte vart en lek idag.
Är det allt förmånga gånger hesheten tar över, sen när ingenting mer än gamla ord hörs, då när många förlorar och någon sitter kvar? 
I en heshet nickar ett par som försöker och börjar få nog. 
Ena sidan rustar sin morgondag med bortvifftad kunskap för att inte lysa igenom hur tunna trådarna är.
I andras heshet kan dom inget än viska, dom blåser inte mer på elden.


/M.Wilmarsgård

Du behöver inte upprepa uppenbara saker för att lämna din röst, jag hör orden och din strävan ändå.
Hur du än tänker om mig, gör det inte förlänge, tankar vinner ingen på. 
Hur vi än ser på våra roller inför våra, är det inte det hjulet vi ska snurra på.
En folksamling ser inte som individer, en folksamling är av barn.
En står utanför och vill skrika, det är ofta jag.
Om jag jobbar med din illusion, släpper du min för ett tag då?
Jag är en eldsjäl i mycket, det är inget jag är stolt över. 
Min frustration växer och gör mig stark ibland, ibland bara matt. 
En eldsjäl kanske förändrar men den lever helt och hållet på frustration, den är utåtriktad frustration som inte orkar titta på, den är en del av en förlust, den är inte vacker.

/Mikael Wilmarsgård

Lilla lilla spegel, stora stora värld. 

Du lär dig inte av mina misstag så varför lyssnar jag på dig?
Du kanske har lyssnat på många teorier, och lyckats se en hel del som jag gjort fel, men. 

Lilla lilla spegel, stora stora värld.

Jag kallar det inte att du står med mig, när jag ser dig stå bakom.
Jag kommer framåt men strävar lite överallt ibland, jag försöker utvärdera min position men jag tar snabbt in vatten.
Någonting förklarar försiktigt om för mig att framtid tar tid, men jag hävdar att den går att flytta.

Lilla lilla spegel, stora stora värld.

Jag undrar om du håller för mina tusentals teorier.

Lilla lilla spegel, stora stora värld.

Ser du inte hur jag skriker?
Ser du inte hur jag lagt ut en tråd och önskar att du hittar mig?

Lilla lilla spegel, stora stora värld.

/Mikael Wilmarsgård

Det är inte allting som faller samtidigt men allting rasar när du inte orkar hålla i det.
Allting som är trasigt som kräver en kraft att hållas på plats.
Det var inte hela världen som rasade, men det var allt.
I min distans ser jag inte logiken i att inte ge plats åt dem som inte är rena.
Men så lever jag inte genom er tunnel som ni talar brett i.
Alla förtjänar kanske inte nya chanser, men alla förtjänar att vi ser dom.

Hur vore världen om vi blundade mindre och gav en röst åt logiken?
Om vi skrek rakt ut när vi såg sånt vi inte ville ta del av? 
Men vi blundar.
Hur skulle det bli om vi alla gav en dag av vår tid att leva oss in i något vi inte vill se mer av?
Hur vore det om vi själva gjorde lite ac det som vi alla vinner på, men som vi tycker att någon annan borde göra? Ja, hur vore det om vi slutade tycka?
Jag ska göra någon form av skillnad där allting har rasat och sluta blunda.

Jag kan inte be er om samma, men hur skulle det vara om vi alla gjorde någonting som även en utslagen behöver, och inte bara oss själva?

/ Mikael Wilmarsgård

Jag behöver inte mer än ett ögonblick, så varför står jag och stirrar? 
Jag frågar mig om det går att spara på det här och tänker på hur det låter.
Undrar hur man mutar med äran i behåll när fickorna är tomma, du hittar det i ett barn.
Ingenting ska smaka som det är så vi får många opassande smaker.
Jag försöker inte isolera mig så jag låter regnet ta mina kläder.
Går runt med en markering av döden i pannan samtidigt som rötter växer ur mina skor.
Jag är här nu, åren har gjort dig väl.
Jag behöver inte mer än ett ögonblick, men jag står fortfarande och stirrar.
En bit av mitt förstånd kommer alltid att fråga hur, men allt jag gör är att stirra. / Mikael Wilmarsgård