vägen var full och jag nykter
Vi kompliterade varandra, vi rockade ståendes på samma sida. När konkuransen kom blev vi värre än fienderna vi tidigare besegrat. Vi föll för varandra och våran lycka föll med oss tät inpå. Du behövde något jag inte hann förstå, om jag frågar dig idag säger du nog: kärlek. Jag släpade efter tiden som drog oss åt olika håll. Jag saknar dina historier från tiden när figurerna var fantasier. Nu lever jag utanför minnen av det som jag inte än glömt bort. Jag klarade oss aldrig. Jag klarade inte när historierna var inpå, men jag saknar deras avstånd. /Mikael Wilmarsgård
Kommentarer
Postat av: Syrran
Ett ord: Grymt!
Postat av: Anna
Fint, men samtidigt sorgsamt....:(. Härligt att du äntligen tagit tag i ditt skrivande. Är en fröjd att läsa :).
Kram
Trackback